Anders Bjuhr

Roll: Kommentator

Främsta Viasatminnet:
- Skulle kunna säga Iker Casillas genombrott i Real Madrids A-lag som 18-åring. Den då obskyra spanska ligan sändes hösten 1999 på den då än mer obskyra kanalen Viasat Sport. Vicente Del Bosque hade tagit över Madrids A-lag och flyttade upp en del spelare från ungdomslaget, däribland Casillas. Nästan genast gick det att ana att han skulle bli något alldeles extra. Två Champions League-titlar, fyra ligavinster, VM-guld, EM-guld och en rad individuella utmärkelser senare var det milt uttryckt rätt av Del Boqsue att ge den unge keepern chansen. Men. Med all respekt för San Iker och för alla Arsenal-fans därute. Det går förstås inte att bortse från matchen mellan Newcastle och Arsenal på plats på St James' Park. Efter tio minuter ledde Gunners med 3–0. Efter en halvtimme med 4–0. I halvtid lämnade vissa upprörda och besvikna Magpies-fans arenan. De ångrade sig nog när de kom hem, knäppte på TV:n och såg slutresultatet. I den andra halvleken kom Newcastle som bekant igen efter utvisningar, straffar, fantastiska mål och sanslös dramatik. Cheick Tiotés volleyträff i slutminuterna fick hela arenan att lyfta och min kollega Glenn Strömberg att vråla att han aldrig varit med om något liknande. 4–4 i en makalös match som ingen som var där kommer att glömma, allra minst jag.

Bästa sportminnet:
- Inte alla minnen av idrott är roliga. Ibland är det tunga förluster de som sätter sig hårdast i minnet. Som ristar sig in djupast in i hjärnbalken. Sveriges ofattbara tapp mot Vitryssland i OS-hockeyn 2002, Jörgen Brinks kollaps i Val di Fiemme 2003 och misslyckandet i Fotbolls-VM 1990 för att nämna några exempel. Väljer jag ut ett positivt minne istället måste det förstås bli bronspengen från USA 1994. Hur ska det någonsin kunna överträffas?

Favoritidrottare:
- Det är förstås omöjligt att välja ut en enskild idrottare men det finns en särskild plats i mitt hjärta för sportprofiler som har förmågan att höja sig när det gäller som mest. Som frodas när andra faller igenom. Få idrottare har haft en större förmåga att vara bäst i avgörande lägen (eller överhuvudtaget för den delen) än Michael Jordan. Jordan var bäst offensivt men dominerade också defensivt, ledde sitt lag genom motgångar och till gigantiska framgångar och tack vare sin oöverträffade vilja att vinna blev han basketens främste. Kanske till och med historiens främste idrottsman.